Sen kan jag ju ta o tala om att jag nu fått diagnos, jag har massa äckliga o dumma baketerier i halsen som ställer till det för mig så nu har jag fått antibiotika så förhoopningsvis blir jag frisk snart!
Jag har ju mått kosntigt hela sommaren och antagligem är det detta som legat bakom det hela länge men att det aldrig brytit ut ordentligt, men klart det ska göra det som mest olägligt.
Ajja, jag kan deppa över detta att jag legat i sängen i en vecka eller bara gå vidare o göra det bästa av situationen och jag väljer helt klart det sitnänmda!

NU ska jag bli frisk o då vill jag göra massa skoj i Oslo med Hannes:)

Ja, jag har verkligen haft en paus i bloggandet för jag har inte haft lust samtidigt som jag har haft typ 1000 saker som jag skulle velat prata av mig om. NU kommer ju detta inte ske då jag inte tycker om att skriva om saker som hänt för länge sen så det som har hänt har väl hänt I guess men kommer nog dra lite paralleller till det ändå, vem vet.
Varför skriver jag nu då?
JO, jag bara känner att jag måste få skriva några rader om det tragiska som hänt i Oslo.
jag är som många kankse vet på plats då jag för en vecka sen åkte hit för att ha min semester. Semestern började skitbra men göttit väder o annat men sen på fredag eftermiddag var det slut på det roliga.
Hannes kommer hem från jobbet typ 15.50 och säger väldigt stressart att kolla nyheterna på nätet, det har smällt!
Jag fattar ingenting men vi går in på vg.no och aftonbladet och ser då otäcka bilder från explosionen och tänker att jag är jävligt glad över att jag inte bestämde mig att gå till stan just då och att Hannes var hemma i säkerhet. Då kommer nästa tanke, AD?! Han ska ju sluta typ nu. Försöker ringa honom men inget svar, kommer inte ens fram, skickar sms men levereras inte. FAN! Men efter en stund hör han av sig så då kändes det rätt lugnt.
Jag skriver på FB att jag är OK och hör av mig till mamma o pappa att jag är OK eftersom det kanske tar ett tag innan alla hör talas om detta.
Vi bor ca 1,5-2 km från smällen så vi var ju inte så nära men ändå är man ju jäääävligt nära eftersom man aldrig avrit med om nåt sådant ever.
Vi lugnar ner oss och mamma ringer efetr en stund och berättar då om det som hänt ute på Utoya, men att det sen ska visa sig va så mkt värre än det man först hörde är helt jävla ofattbart.

Jag kanske är en kall människa men jag blir sällan illa berörd om sånt jag hör eller läser om men detta har verkligen berört mig in till den innersta cellen i kroppen. Jag är besatt av att kolla alla de olika nyhetstidningarna hela tiden och jag kan inte sluta tänka på det. Jag har sett o läst så mkt att jag har helt tydliga bilder i huvudet om hur det har gått till, både när det gäller explosionen och massakerna på ön.

Har varit nere på stan 2 gånger för att verkligen se och förstå att det verkligen har hänt men jag gör det nog fortfarande inte.

Jag vet inte om det är för att jag faktiskt är i närheten som jag blivit så illa berörd eller om det är för att så många ungdomar som miste livet eller om det är för att den där jäveln till pyskopat inte känner nån ånger. Jag tror det är nån blandning av allt.
Tror jag inte kommer kunna släppa detta nåt förrän jag åker hem till Sverige igen för här blir man ju mer påmind om det hela tiden.

Jag vet egentligen inte vad jag vill skriva mer men jag önska det fanns nåt mer jag kunde göra för de som blivit drabbade av denna hemska tragedi men jag får väl endast bara skicka tankar till alla utsatta.
Och den kärlek som man kan se och känna från alla nu är helt sinnes, jag tänker på alla blommor o lyktor, meddealnden som man kan se i stan, på nätet osv. Och som det är sagt, om en man kan visa så mkt hat så har Oslo o resten av världen verkligen visat att det finns så jävla mycket mer kärlek och det är det vi ska fokusera på och inte hatet.

Oslo er nå en by i sorg, men fylt med masse kjærlighet!<3