Egentligen känner jag att jag mår riktigt bra för tillfället, känner mig sjukt pepp och motiverad inför våren och känner lite att allt är möjligt.

Dock så är jag lite tung i hjärtat för jag saknar Hannes nåt sjukt mycket!

Vi har ju som sagt haft 2 veckor tillsammans på lovet och det har inte hänt på ett halvår så det var väldigt speciellt. Sen så hade vi ju 1 vecka helt för oss själva vilket aldrig har hänt så det var ju väääääääldigt speciellt. När vi är tillsammans så är allt i världen så lätt och så perfekt på nåt sätt, man glömmer bort att det bara är en kort period och att det snart är slut, igen.

Jag börjar bli riktigt trött på det och kan ibland bara känna mig så jävla arg, förbannad o ledsen för att vi har det såhär!

Det som gör att man hela tiden blir påmind om hur allting är, är när man hör om andras förhållande. Nu är är det väldigt många vänner som förlovar sig, ska flytta ihop, flytta till större lägenhet/hus, skaffa barn osv. Men vi då?

Vi har ju redan haft allt det där goa och varit i samma sits men nu är vårt gemensamma liv i ett jävla förråd hemma i Mjölby, vad fan?

Jag har egentligen så svårt o glädjas för andra eftersom jag är så jävla avundsjuk för jag vet hur underbar den käsnaln är när man bestämmer sig att ta ett nytt steg tillsammans och man blir ännu mer säker på ens förhållande.

Jag vet att det kommer ta MINST 1½ år innan vi får bo tillsammans igen och det tynger mig som fan. Jag saknar att Hannes är den första personen jag ser på morgonen och den sista personen jag ser innan det blir natt.

Det jag egentligen vill ha sagt är att det känns som att alla andras förhållande utvecklas men vi står still, eller helt enkelt går back.

MEN jag försöker och försöker tänka att det vi gör just nu kommer göra vårt förhållande sjukt jävla starkt och kommer göra att vi kommer klara allt i framtiden. Men är det verkligen så?

Många beundrar mig o Hannes för att vi klarar av att ha det som vi har det vilket jag blir väldigt glad för när folk säger för det gör att de förstår hur tungt det måste va ibland. Men sen finns det ju dom som säger att de förstår hur det känns men som verkligen inte fattar ett skit, då blir jag irriterad. Det finns egentligen ingen som kan förstå hur detta är om man själv inte har ett exakt samma sorts förhållande som vi med samma egenskaper osv.

Så jag vill bara säga att om ni lever med en partner, vare sig ni bor ihop eller inte: Ta vara på varandra och njut av varandras sällskap och alla de vardagliga sakerna!

Jag låter säkert som en bitterfitta och inte kan glädjas åt andra, så är det verkligen inte. Självklart är jag glad för mina vänner skull men ibland är det bara lite svårt att ta åt sig av alla andras glädje när man själv kunde hugga av sitt egna ben för att få va just där.(detta är nåt som jag även ska jobba med)

Men nån som jag verkligen VERKLIGEN kan känna glädje för är min vän Johanna, som på sin resa till Indien med pojkvännen förlovade sig. Om du läser detta Johanna ska du veta att jag är sjukt glad för din skull, du förtjänar det verkligen! <3

Om exakt 3 veckor firar jag o Hannes 5½ år, helt sjukt länge!:) Vi kommer ju tyvärr inte kunna fira det tillsammans med ändå, känns jättekul! Tiden går verkligen jättesnabbt och jag är minst lika kär idag som för 5½ år sedan. Trodde att känslorna skulle börja avta med tiden men icke!

Hannes kommer till mig om knappt 2 veckor och jag längtar sönder!! Men vi får fira lite då istället:)

Som vanligt tänker jag säga(skriva) att jag älskar Hannes nåt fruktansvärt mycket och jag är så glad över att få va hans lilla tjej!:) <3

Här kommer en bild när vi firade vår 5-årsdag på ett hotell i Jönköping, underbart mysigt!

Så som sagt, ta vara på varandra och var glada för att ni får va tillsammans trots allt eventuellt småtjaffs o gnäll!:)

Kärlek till er!

/Julia