Ja, nu har jag bokat resa till oslo, kommer åka imorn dirket efter Hjärt o lung-räddningen i Torsby.
Det enda jag har i skolan sen är processhandledning 1½ timme på onsdag och det känns så jävla segt att det skulle kunna stoppa mig från att kunna få va med hannes i 6 dagar så jag bestämde mig för att ge mig själv ledigt.
Jag har skickat mail till min lärare och jag hoppas hon förstår mig men jag har ändå lite dåligt samvete men jag vet inte riktigt varför...Jag tror egentligen för att det är för att jag trivs så jäkla bra egentligen o vill vara här med alla. Men samtidigt saknar jga ju Hannes och att få 6 dagar tillsammans men honom är ju helt fantastiskt! Han kommer visserligen vara upptagen med jobb o grejer men då har jag möjlighet att plugga anatomi som fan!! Jag älskar oslo och känner alltid sån ro där så jag vet att jag kommer få mycket gjort.
Men att slippa vakna ensam o gå o lägga mig ensam under 6 dagar ska bli så otroligt underbart!
Jag tycker dock att det känns konstigt att jag egentligen inte hoppar av lycka med tanke på att jag vet att jag imorn kommer få va i hans famn igen. Det är 2 veckor sen vi sågs sist och såhär nära inpå har vi aldrig setts förut, det kanske är det som känns konstigt? Att man är van att sakna varann längre än såhär? Det är ju egentligen helt sjukt att det ska va så egentligen.
Men jag VET att imorn vid 21.36 kommer min mage vara full av kittlande fjärilar för då står jag i trånga gången på tåget och väntar på att dörren ska öppnas och jag sen får gå ur tåget, får leta efter Hannes som står längre bort på perrongen o sen få halvspringa rakt in i hans famn, jag älskar det och jag älskar honom!

Blir irriterad på mig att jag alltid ska vara så praktisk och "duktig" och inte bara få lyssna på hjärtat...
Jag har aldrig prioriterat bort skolan men jag känner att jag behöver få känna på lite vardag med hannes igen.

Var rädda om varandra och ta inte varandra för givna!
Puss!


Tagen förra sommaren i Oslo! <3