Det har verkligen varit 3 RIKTIGT roliga men jobbiga dagar och jag känner mig helt slut i både kropp o själ så idag är det verkligen en riktig vilodag, men imorn kör vi förhoppningsvis igång med träningen igen:)

Jag har verkligen efter dessa dagar att jag saknar mitt instruktörsjobb! Jag har fått en helt ny syn på det och ny teknik och utlärningsteknik och känner mig riktigt inspirerad att fortsätta med mitt instruktörsjobb i sommar eller efter utbildningen.

Trots att jag känner att inte har presterat så bra som jag kanske hoppats på innan känner jag ändå mig glad och nöjd med min prestation. Jag har fått bra feedback av Andreas och har fått bekräftat att jag kan detta.

Har även varit bra dagar med bra insikter gällande min självkänsla och det gör att jag mår ännu bättre!

Framförallt har jag inte tänkt mycket negativa tankar om mig själv trots mkt spegeltittande i träningssalen och mkt prestationskrav, och det känns LOVELY!

Har även försökt fokusera på tacksamheten till Hannes istället för den jobbiga saknaden och det funkar riktigt bra det med:) Och nu är det bara 6 dagar kvar tills Hannes är hos mig så känns fantastiskt!

Vill även skriva ett stort tack till Jennie o Anna som får mig att skratta som en galning varje dag, det är guld värt! Skönt att kunna vara sådär äckligt knäpp med er <3

Hoppas ni har en skönt helg och njuter till fullo!

Kärlek till er!

Efter den tidigare styrketräningsinstruktörsbiten är det nu dags att gå in på gruppträningsinstruktörsbiten och det tycker jag ska bli jätteskönt eftersom jag känner mig väldigt trygg i det med tanke på att jag jobbat med det från och till i 2 år. Känns skönt att ha NÅT ämne som man har lite koll på o kan luta sig tillbaka på när allt annat är så nytt!

Så dessa dagar ska jag bara ha så roligt som möjligt så tror jag att teknik och orken kommer av sig självt!:) Har här möjlighet att verkligen peppa mina klasskamrater och det har jag gjort tidigare under dessa fys-perioder och det tänker jag fortsätta med!

Let's move som ass!!

Om man slår upp ordet "självförtroende" kan det stå:
"Stark tilltro till den egna personlighetens förmåga att prestera."

Och slår man upp "självkänsla":

"Medvetenhet om den egna personlighetens värde."

Skillnaden mellan dessa är främst alltså att självförtroende är det man behöver för att kanske få saker gjorda,våga göra saker, uppnå sina mål osv och självkänsla är ens egenvärde som jag ser i just mina ögon och hur det känns att vara just jag. Självförtroende kan byggas upp med hjälp av komplimanger o puschande från andra medans självkänslan oftast behöver byggas upp inifrån en själv, men även med hjälp av andra.

För att göra det lite mer tydligt tänkte jag använda mig själv som exempel.

Många tror att jag har bra självförtroende och/eller självkänsla för att jag är så öppen av mig, glad, och bjuder gärna på mig själv osv men det är inte helt sant.

Jag har nu efter ett halvår i Sunne insett att mitt självförtroende är på topp medans min självkänsla är på botten, trodde inte att det skulle va så stor klyfta men det är det.

Jag har även kommit underfund med varför det är just som det är.

Under hela mitt liv har jag hållt på med olika prestationsaktiviteter i form av sport typ fotboll o innebandy, teater, dans, sång osv där man hela tiden fått beröm i form av "Bra jobbat!", "Vad duktig du är", "Du sjunger verkligen jättefint", "Fan vad rolig du är", "Snygga mål" ja, ni fattar vinken.

Detta gör naturligtvis att mitt självförtroende byggs upp, jag känner att jag kan och är duktig vilket resulterar i att jag fortsätter spela fotboll, stå på scenen osv.

MEN det som då glöms bort är jag, Julia. Inte får man ofta beröm för "Vad duktig du är på att vara just du".

Jag har helt enkelt byggt upp ett jäkla självförtroende eftersom jag vet att jag är bra på det jag gör å det står jag verkligen för idag!

Allt detta beröm har dock fått mig o tro att jag endast duger när jag presterar nåt, inte när jag bara är.

Jag menar nu inte att beröm inte är bra, för visst är det de. För hade jag inte fått all den cred jag fått under åren kanske jag slutat med fotbollen efter 1 år och jag kanske aldrig ställt mig på scenen igen efter att ha sagt en fel replik osv, men självkänslan har lixom försvunnit på vägen.

Jag har idag en väldigt stort bekräftelsebehov för jag måste hela tiden höra att jag är bra, annars tror jag inte att jag är duger. Jag har fortfarande efter 5½ år svårt o förstår varför Hannes vill va just med mig, vilket medför mycket svartsjuka. Jag tycker inte att jag ser bra ut och kan ibland bli ledsen för jag känner mig så missnöjd med vad jag har, detta gör att jag har väldigt svårt att ta emot komplimanger gällande mitt utseende-jag förklarar gärna bort dom. Jag tror även att alla bra saker som hänt under åren i form av nya jobb, nya bekantskaper, att ha kommit in på utbildningar, fått roller i uppsättningar bara har hänt av en slump och inte för att det beror på mig och mitt sätt att vara.

Detta är alltså något som jag jobbar med väldigt mycket för att känna mig tillräcklig utan bra prestationer. Det är ett svårt och långt jobb jag har framför mig men jag är riktigt målmedveten och tror att jag kommer lyckas!

Hoppas ni har fått lite klarhet vad det handlar om och att det kanske fått er att fundera hur ni faktiskt har det och hur ni känner inför detta.

Är det någon som känner att de skulle vilja ha hjälp med något eller undrar nåt, tveka inte att höra av er till min mail ([email protected])så ska vi se om vi kan hjälpas åt för att nå dit du vill för allt är möjligt, det vet du väl?:)

Kärlek till er!

Jag pratade mycket om mina framsteg i min personliga utveckling och hur jag börjar känna att det verkligen händer saker på insidan, att det sakta men säkert börjar lättas upp och att jag mår riktigt bra!

Jag tog dock upp det här med Hannes o saknad och jag fick riktigt bra tips! Efter att jag skrivit gårdagens inlägg funderade jag på ännu mer om jag kunde välja att tänka annorlunda, vilket jag kom fram till att jag kunde, att jag istället försöker fokusera på tacksamhet att jag får ha honom vid min sida iaf osv...Jag skrev en del om det i min Jag är bra-bok igår och kände att jag skulle fokusera på det idag.

Jag fick som tips av Mona att precis som jag skrev, att fokusera på det jag/vi har istället för det som har varit eller saknad osv. Att verkligen trycka på det här med tacksamhet till att jag har en underbar pojkvän o inte det att vi inte ses så ofta. Ska även försöka tänka på att detta ger mig verkligen möjligheter att utvecklas så mycket som jag faktiskt gör eftersom jag bor och lever för mig själv.

Vi fokuserar oss alltför ofta på bristerna men ska istället fokusera på tillgångarna!

När man sitter såhär o pratar inser man verkligen hur man har det och hur mycket man faktikst har utvecklats och detta gör att jag blir ännu mer motiverad!

I slutet av träffen fick vi ta varsitt kort som hette "Jag väljer" som inehåll en mening som vi skulle försöka hålla oss till under dagen eller i veckan. Min lapp var verkligen perfekt för mig idag eftersom det är det jag strävar efter:

Och det är precis vad jag tänker göra! Ska inte ens träna eftersom vi har Fys resten av veckan och jag tänker INTE få dåligt samvete för det, sådetså.

Kärlek till er!

Egentligen känner jag att jag mår riktigt bra för tillfället, känner mig sjukt pepp och motiverad inför våren och känner lite att allt är möjligt.

Dock så är jag lite tung i hjärtat för jag saknar Hannes nåt sjukt mycket!

Vi har ju som sagt haft 2 veckor tillsammans på lovet och det har inte hänt på ett halvår så det var väldigt speciellt. Sen så hade vi ju 1 vecka helt för oss själva vilket aldrig har hänt så det var ju väääääääldigt speciellt. När vi är tillsammans så är allt i världen så lätt och så perfekt på nåt sätt, man glömmer bort att det bara är en kort period och att det snart är slut, igen.

Jag börjar bli riktigt trött på det och kan ibland bara känna mig så jävla arg, förbannad o ledsen för att vi har det såhär!

Det som gör att man hela tiden blir påmind om hur allting är, är när man hör om andras förhållande. Nu är är det väldigt många vänner som förlovar sig, ska flytta ihop, flytta till större lägenhet/hus, skaffa barn osv. Men vi då?

Vi har ju redan haft allt det där goa och varit i samma sits men nu är vårt gemensamma liv i ett jävla förråd hemma i Mjölby, vad fan?

Jag har egentligen så svårt o glädjas för andra eftersom jag är så jävla avundsjuk för jag vet hur underbar den käsnaln är när man bestämmer sig att ta ett nytt steg tillsammans och man blir ännu mer säker på ens förhållande.

Jag vet att det kommer ta MINST 1½ år innan vi får bo tillsammans igen och det tynger mig som fan. Jag saknar att Hannes är den första personen jag ser på morgonen och den sista personen jag ser innan det blir natt.

Det jag egentligen vill ha sagt är att det känns som att alla andras förhållande utvecklas men vi står still, eller helt enkelt går back.

MEN jag försöker och försöker tänka att det vi gör just nu kommer göra vårt förhållande sjukt jävla starkt och kommer göra att vi kommer klara allt i framtiden. Men är det verkligen så?

Många beundrar mig o Hannes för att vi klarar av att ha det som vi har det vilket jag blir väldigt glad för när folk säger för det gör att de förstår hur tungt det måste va ibland. Men sen finns det ju dom som säger att de förstår hur det känns men som verkligen inte fattar ett skit, då blir jag irriterad. Det finns egentligen ingen som kan förstå hur detta är om man själv inte har ett exakt samma sorts förhållande som vi med samma egenskaper osv.

Så jag vill bara säga att om ni lever med en partner, vare sig ni bor ihop eller inte: Ta vara på varandra och njut av varandras sällskap och alla de vardagliga sakerna!

Jag låter säkert som en bitterfitta och inte kan glädjas åt andra, så är det verkligen inte. Självklart är jag glad för mina vänner skull men ibland är det bara lite svårt att ta åt sig av alla andras glädje när man själv kunde hugga av sitt egna ben för att få va just där.(detta är nåt som jag även ska jobba med)

Men nån som jag verkligen VERKLIGEN kan känna glädje för är min vän Johanna, som på sin resa till Indien med pojkvännen förlovade sig. Om du läser detta Johanna ska du veta att jag är sjukt glad för din skull, du förtjänar det verkligen! <3

Om exakt 3 veckor firar jag o Hannes 5½ år, helt sjukt länge!:) Vi kommer ju tyvärr inte kunna fira det tillsammans med ändå, känns jättekul! Tiden går verkligen jättesnabbt och jag är minst lika kär idag som för 5½ år sedan. Trodde att känslorna skulle börja avta med tiden men icke!

Hannes kommer till mig om knappt 2 veckor och jag längtar sönder!! Men vi får fira lite då istället:)

Som vanligt tänker jag säga(skriva) att jag älskar Hannes nåt fruktansvärt mycket och jag är så glad över att få va hans lilla tjej!:) <3

Här kommer en bild när vi firade vår 5-årsdag på ett hotell i Jönköping, underbart mysigt!

Så som sagt, ta vara på varandra och var glada för att ni får va tillsammans trots allt eventuellt småtjaffs o gnäll!:)

Kärlek till er!

/Julia

Sen har jag tvättat, tränat rygg-axlar-mage, varit på "stan" o fixat lite ärenden o handlat lite mat o grejer. Har handlat ett par anteckningsblock som jag behöver till uppgifter som jag fått via boken "Självkänsla nu" som jag nu ska börja ta tag i.

Har gjort en Jag är bra-bok som hon tipsar om i boken, vilket jag tror kommer fungera jättebra. Hoppas bara jag kommer få in det som rutin att skriva i den varje dag innan jag släcker sänglampan.

Ska i en annan bok svara på lite frågor om hur saker o ting ser ut just idag och hur jag vill ha det, lite drömmar osv, ska bli spännande o se vad jag får fram.

Nåt som var lite roligt(fast ändå inte) var att Hannes ringde mig tidigare idag för att han var väldigt irriterad o sur(det var faktikst synd om honom). Och för er som känner hannes vet att han inte blir det speciellt ofta så därför var det lite speciellt. OCH grejen var att han ringde mig för att jag skulle muntra upp honom, vilket var jättehärligt eftersom det alltid är tvärtom annars. Jag vet inte om jag gjorde speciellt mycket nytta men ändå, blev bara glad för att han behövde mig.

Nu lät det ungefär som att han aldrig behöver mig annars men så är ju inte fallet(hoppas jag:P) men alla vet väl hur det känns när man verkligen känner sig behövd o viktig. Nu var ju detta egentligen bara en "skit-grej" men ändå, det gjorde min dag och det räcker långt.

Detta är min bok som ska ta mig lååååååååångt.

Kärlek<3

Jag är ju egentligen inte ute efter att bygga som ett helvete men ändå vill jag ju att det ska synas och känna mig muskulös lixom. Skrev ju för ett tag sen att jag verkligen skulle sätta upp ett mål så jag hade nåt att sträva efter men jag har inga mål för tillfället och tills jag kommer på nåt tänker jag bara köra för att det är skoj!:)

Laddar ändå upp en bild från resan då jag o Hannes skojade lite framför kameran, skratta om ni vill, jag tycker dock att det känns ok med tanke på att jag inte utövat nån fysisk aktivitet på flera dagar där och inte är ett dugg uppumpad innan fotot togs:)

P.s Lägg gärna lite märke till mitt höger lår oxå;)

Tack för mig, igen!

Jag o hannes har ju som sagt varit på vår efterlängtade resa som jag/vi hade väldigt höga förväntningar på, men som det blev. HELT fantastiskt! Tror inte det kunde bli bättre faktiskt. Tur med väder, roliga utflykter, trevliga möten o sällskap men framförallt 8 dagar fulla av kärlek på vårt vis, utan att några andra ska styra o ställa. Första gången på 5½ år som vi ägnar en hel vecka åt bara oss, ensamma, helt sjukt egentligen men det har bara aldrig blivit av. Men äntligen var det vår tur att resa ensamma och det var verkligen helt underbart och jag njöt av varje sekund!

Vi fick mycket härliga bilder som jag brukar titta igenom ofta, OJ vilka minnen vi alltid kommer ha med oss!

Orkar inte lägga ut massa bilder men finns ju på min facebook om ni är nyfikna.

Sen har jag ju åkt tillbaka till Sunne, hade sjukt mkt ångest på söndagsmorgonen o jag kände att jag verkligen inte ville tillbaka men när jag väl klev in i lägenheten i Sunne kände jag att jag var hemma på nåt sätt och det kändes jätteskönt!

En vecka fylld av kära återseenden följde och det var jättehärligt. Hade saknat klasskompisarna mer än vad jag trodde, vilket va skönt. Vissa mer än andra såklart men så är det ju.

Men nåt med veckan som var extra roligt är att jag numera är Diplomerad Taktil Massör, så jäkla häftigt tycker jag! Känns sjukt jävla bra och jag är stolt som tusan över mig själv och min prestation. Speciellt efter alla sjukdomar och extramassager, trassel o bla bla som jag + några till fick genomföra pga vi missat massa på genomgångarna pga sjukdomar.

Helgen har jag ägnat åt massa egentid, träning, myst med vänner, kalasat, slappat, filmtittande och bokläsande.

Har nu börjat stenhårt med mitt arbete för bättre självkänsla, så har lånat Mia Törnbloms "Självkänsla nu" för nu jävlar vill jag kunna säga till mig själv att jag är en underbar människa och att jag duger precis som jag är och Mena det!

Jag har en lång väg att gå men jag ska göra allt jag kan för att nå dit jag vill för jag vet att jag skulle må så mycket bättre och att människor runtomkring mig, speciellt hannes skulle känna sig lättade och mindre utsatta för mina patetiska jag-är-ful-fet-dålig-tråkig-äcklig-samtal. Jag hatar dom och jag vill att dom ska väck!

Men kommer som sagt nog behöva ta hjälp av mina nära o kära men det vet jag att jag kommer få hjälp med.

Vill ni följa med på min resa? Be my guest!:)

Kärlek!

Ska verkligen försöka bli bättre för jag vet att jag själv gillar o skriva av mig och vill att alla mina vänner o min familj som är utspridda i världen ska kunna följa min spännande utveckling.

Jag lovar inget men jag ska försöka bli bättre på uppdatering! :)

Puss på er!